Antibiotikaresistens – varför är det ett växande problem?

Antibiotika är avgörande för att behandla bakterieinfektioner och för att modern sjukvård ska fungera. Men när bakterier utvecklar resistens blir infektioner svårare att behandla. Därför handlar arbetet mot antibiotikaresistens både om att använda antibiotika ansvarsfullt och om att förebygga infektioner och smittspridning.

Vad är antibiotikaresistens?

Antibiotikaresistens innebär att bakterier har utvecklat motståndskraft mot ett eller flera antibiotika. Det är alltså bakterierna som blir resistenta – inte människan som behandlas.

Antibiotika används mot infektioner som orsakas av bakterier och har ingen effekt mot virus. När antibiotika används utsätts bakterier för ett selektionstryck där resistenta bakterier kan få en fördel och spridas vidare. Ju mer antibiotika som används, desto större blir risken för resistensutveckling.

Resistens kan också spridas mellan bakterier och mellan människor, djur och miljö. Därför är antibiotikaresistens inte enbart en fråga för sjukvården utan ett globalt folkhälsoproblem.

Varför är antibiotikaresistens allvarligt?

När bakterier blir resistenta kan infektioner som tidigare varit relativt enkla att behandla bli betydligt svårare. Behandlingsalternativen kan bli färre och vården mer komplicerad.

Effektiva antibiotika är dessutom en förutsättning för många delar av modern sjukvård. Vid exempelvis operationer, transplantationer och cancerbehandlingar kan patienter vara särskilt känsliga för infektioner.

Att bevara antibiotikans effekt handlar därför inte bara om att kunna behandla dagens bakterieinfektioner. Det handlar också om att kunna fortsätta bedriva säker och effektiv sjukvård.

Hur ser situationen ut i Sverige?

Sverige har fortfarande låg antibiotikaanvändning och ett relativt gynnsamt resistensläge jämfört med många andra länder. Det betyder däremot inte att utvecklingen står still.

Antibiotikaresistensen ökar även i Sverige. Under 2025 ökade antalet rapporterade fall av samtliga anmälningspliktiga typer av antibiotikaresistenta bakterier. Bland annat har en ökning av ESBL-CARBA uppmärksammats, där behandlingsalternativen vid infektion kan vara begränsade.

Det gör ett fortsatt arbete med ansvarsfull antibiotikaanvändning, smittförebyggande åtgärder och vårdhygien viktigt även i Sverige.

Vad är skillnaden mellan antibiotikaresistens och multiresistenta bakterier?

Antibiotikaresistens är det övergripande begreppet för bakteriers motståndskraft mot antibiotika. En bakterie kan vara resistent mot ett eller flera antibiotika.

Multiresistenta bakterier har motståndskraft mot flera antibiotika och kan därför vara särskilt svåra att behandla om de orsakar en infektion.

Att bära på en resistent bakterie innebär inte automatiskt att man är sjuk. En person kan vara bärare utan symtom, men bakterien kan ändå spridas vidare och senare orsaka en infektion.

Läs mer: Vad är multiresistenta bakterier och vad behöver vårdpersonal veta?

Varför är vårdhygien en del av arbetet mot antibiotikaresistens?

Det finns ett tydligt samband mellan infektioner, antibiotikaanvändning och antibiotikaresistens. När färre människor får infektioner behöver färre behandlas med antibiotika. Samtidigt minskar möjligheterna för resistenta bakterier att spridas.

Det är särskilt viktigt inom vård och omsorg, där många människor är extra känsliga för infektioner och där antibiotika används ofta.

Basala hygienrutiner, god handhygien, rätt hantering av utrustning samt fungerande rutiner för rengöring och desinfektion är därför viktiga delar av det förebyggande arbetet. Vårdhygien bidrar både till att minska vårdrelaterade infektioner och till att begränsa spridningen av antibiotikaresistenta bakterier.

Nästan var tionde patient på svenska sjukhus har en vårdrelaterad infektion. Många sådana infektioner kan förebyggas genom ett systematiskt vårdhygieniskt arbete.

Läs mer: Basala hygienrutiner – grunden för att förebygga smittspridning i vård och omsorg

Vad kan vi göra för att bromsa antibiotikaresistensen?

Arbetet behöver ske på flera nivåer. Antibiotika ska användas när det behövs och på rätt sätt, samtidigt som infektioner och smittspridning förebyggs.

För den enskilde innebär det bland annat att inte använda överbliven antibiotika eller dela antibiotika med andra, att lämna överblivna läkemedel till apotek och att följa ordinerad behandling. Vaccination och god handhygien bidrar också till att förebygga infektioner.

För verksamheter inom vård och omsorg är ett systematiskt smittförebyggande arbete centralt. God följsamhet till basala hygienrutiner, rätt användning av antibiotika och fungerande rutiner för att förebygga vårdrelaterade infektioner behöver fungera tillsammans.

Vilken roll har rengöring och desinfektion?

Rengöring och desinfektion är verktyg för att förebygga smittspridning. De ersätter inte en ansvarsfull antibiotikaanvändning, men kan bidra till att minska spridningen av mikroorganismer och förekomsten av infektioner.

Det är viktigt att skilja mellan antibiotika och desinfektionsmedel. Antibiotika är läkemedel som används för att behandla bakterieinfektioner i kroppen. Desinfektionsmedel används exempelvis på händer eller ytor för att avdöda eller inaktivera mikroorganismer under angivna användningsförhållanden.

I stället för det gamla påståendet att bakterier ”aldrig kan utveckla resistens mot alkohol” skulle jag stanna här. Frågan om minskad känslighet och tolerans mot biocider är mer komplex än den gamla texten ger intryck av och behöver inte utvecklas för att förklara antibiotikaresistens.

Att förebygga infektioner hjälper till att skydda antibiotikan

Antibiotikaresistens går inte att lösa med en enda åtgärd. Antibiotika behöver användas ansvarsfullt samtidigt som samhället arbetar för att förebygga infektioner och begränsa smittspridning.

För vård och omsorg innebär det att vårdhygien och antibiotikaanvändning behöver ses som delar av samma arbete. Färre infektioner innebär ett minskat behov av antibiotika – och mindre möjlighet för resistenta bakterier att utvecklas och spridas.

Vanliga frågor om antibiotikaresistens

Läs mer

Källor: Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Vårdhandboken.

Läs mer: